Ont i hjärtat, del II
Fortsättning. Mamman har gått med på en ominskolning igen på samma avdelning. Anledningen att hon gjorde det var att en barnpsykolog hade rekomenderat att det var det bästa.
Hade det varit mitt barn det handlade om hade jag lyssnat på min egen känsla och inte på barnpsykologen. Jag skulle aldrig kunna känna mej trygg med personalen på avdelningen igen, ALDRIG! Och sen skulle jag aldrig kunna utsätta mitt barn för det, spelar ingen roll vad andra säger. Men om nu mamman är nöjd med det här är det ju bra, men jag kommer aldrig förstå hur hon tänker.
Knepigt det där. Jag tänkte först såhär att det kanske finns ett problem hos killen som personalen inte ännu vill ta upp med föräldrarna. Det är ju känsliga saker det där. Hoppas att personalen är mer rakryggade nu då, och talar om vad problemet är. Om det finns ett problem så hjälper det ju inte att hålla tyst om det. När det ändå får konsekvenser för killen. Men tänker jag, har de talat med en barnpsykolog så hade väl den sett om det funnits ett problem hos barnet och talat om det. Nej, det här verkar snurrigt. Och inskolning igen, hur förvirrande verkar inte det? Brukar man göra så?
Snurrigt är det, minst sagt. Det är bara mamman som pratat med en barnpsykolog, inte dagiset. Mamman har ringt till barnpsykologen på eget bevåg och rådfrågat om situationen. Knepigt är det, och svårt. Men jag skulle aldrig kunna gå emot mej själv så mycket som mamman har gjort.
Det där med inskolning igen fattar jag inte heller. Det är ju samma avdelning och personal liksom.
Sköt om dej! :)
Hm, skulle också gå på magkänslan.
Thea