Känslomänniskan
Har suttit och läst saker jag skrev för 1 år sedan. Hur jag mådde och hur det var. Jag är så lycklig över att jag lämnade det där. Att jag står på egna ben och är stark. Jag är vinnaren!
Fast innest inne har jag ett litet, litet hål i hjärtat. Det gör ont ibland. Jag saknar och minns det bra någongång då och då. (mer och mer sällan iofs) Men det är något som bara jag vet. Och ni som läser min blogg.. *haha* För innerst inne vat jag att det är idioti att längta tillbaka. Det finns ingenting att hoppas på liksom. Men jag ibland är jag bara en liten, liten människa, med ett alldeles för stort och öppet hjärta.
Tack och lov för det föresten. Tack och lov att jag är en känslomänniska och ingen robot. Tack och lov att jag _känner_! Även om det är korkade känslor ibland, så är det iaf mina. Jag känner alltså lever jag! :)
Och för det mesta kickar jag rumpor och rockar stenhårt. *haha*
Ev. känner jag lite för offentligt nu, så det kan hända att jag tar bort inlägget. Men va fan.
Jag tycker att det är mänskligt att vara känslosam. Hellre det än att vara robot. Jag tycker att du är stark som står på egna ben.
Massa kramar till dig <3
Ta inte bort detta, det var inte alls dumt!
Jag tror att de allra flesta (känslomänniskor) känner igen sig här!
Skönt att de jobbiga dagarna blir färre och att livet i alla fall oftast känns ljust!
KRAM
Det är klart att du minns tillbaka och minns både bra och mindre bra saker, det är det som är livet :) Inte alls ett dumt inlägg, du är klok, insiktsfull och känslosam. Härliga tjej! ♥